Stipendiaternas reseberättelser

Varje år delar Svensk Reumatologisk Förening ut sex stycken resestipendier för att stödja och uppmuntra till deltagande i internationella vetenskapliga konferenser. Här kan du läsa våra stipendiaters rapporter från konferenserna de har deltagit i.

APS-kongressen i Manchester 2019

 

Christopher Sjöwall:

Med ekonomiskt stöd från SRF gavs jag möjlighet att delta och presentera egna forskningsresultat vid det 16:e internationella mötet om antifosfolipidantikroppar som hölls i Manchester den 17 till 20 september. Kongressens ordförande, värd, organisatör och ansvarig för det intressanta programmet var den mycket sympatiske professor Ian Bruce.

Mötets första dag ägnades helt åt ett förmöte med titeln ”Connective tissue diseases day” där såväl patienter, kliniker som forskare deltog. Programmet innehöll flera namnkunniga föreläsare. David Isenberg, London, återgav historien om Gordon Sharps upptäckt och beskrivning av diagnosen ”mixed connective tissue disease” (MCTD) under tidigt 70-tal. Senare studier har visat att patienter som erhållit diagnosen MCTD i mycket hög utsträckning över tid visar sig uppfylla klassifikationskriterier för andra diagnoser, t.ex. RA, SLE eller systemisk skleros. Dock verkar det finnas en minoritet av dessa patienter med höga nivåer autoantikroppar mot U1-RNP som trots allt bibehåller sin diagnos över tid utan transiton till annan reumatisk sjukdom. Michelle Petri, Baltimore, berättade om sina erfarenheter och vikten av longitudinell forskning. Hennes upptäckter i Johns Hopkins Lupus Cohort, inte minst gällande effekter av långvarig kortisonbehandling och prediktorer för skadeutveckling, är betydelsefulla. Förmötets sista talare var Ian Bruce, Manchester, som med inlevelse beskrev det senaste decenniets framgångar och motgångar i kliniska prövningar av biologiska läkemedel vid SLE. Endast någon vecka före mötet hade Astra-Zenecas tillkännagett lyckade resultat i fas-3 gällande anifrolumab (hämmare av typ I-interferon). Några resultat fanns emellertid inte tillgängliga vid mötet i Manchester.

Mötets följande dagar innehöll presentationer om vilka fosfolipidantikroppar som i rutin bör testas vid klinisk misstanke om primär APS eller APS associerad med annan reumatisk sjukdom, framförallt SLE (s.k. sekundär APS). Mycket talar för att testet för lupus antikoagulans, som är baserat på funktion, fortsatt är betydelsefullt och kommer att kvarstå. När det gäller antikroppar mot β2-glykoprotein-I (β2GPI) argumenterar många för att mer specifik test mot domän-I av β2GPI har en större specificitet för APS än det rutintest som idag utförs där antikroppar mot alla 5 domäner av β2GPI fångas. Det förs även en diskussion om vilka isotyper av fosfolipidantikroppar som bör ingå vid standardtestning. De flesta förespråkar analys av enbart IgG och IgM, medan andra argumenterar för att inkludera analys av IgA. Vissa data indikerar att etnicitet kan vara av betydelse för vilka isotyper som fångas och därmed bör analyseras. Därutöver förefaller det som att nivåer av IgA fosfolipidantikroppar påverkas mindre av behandling med immunsuppression (poster från Michelle Petris grupp).

En antikropp som hittills inte ingått i klassifikationskriterier eller rutindiagnostik är anti-fosfatidylserin/protrombin (anti-PS/PT). Flera oberoende forskare visade på betydelsen av anti-PS/PT i relation till risk för re-trombos och graviditetskomplikationer. Professor Philip de Groot, Maastricht, nestor inom fältet, visade data på att förekomst av antikroppar mot β2GPI och PS/PT tillsammans förklarade mer än 90% av utfall i testet för lupus antikoagulans. En iakttagelse från mötet är att få talade om betydelsen av kardiolipinantikroppar och det blir spännande att se i vilken utsträckning anti-PS/PT kommer att inkluderas i framtida diagnostik.

Mötet innehöll även mer experimentella data från djurmodeller med APS-liknande sjukdom. Neutrofilernas betydelse vid APS har länge ignorerats, men utgör nu ett hett forskningsfält. En spännande presentation hölls av Jason Knight, Michigan, som visade att hämning av adenosin-receptorer skyddar mot NETos vid APS. Under samma tema presenterade Petrus Linge, ST-läkare i Lund, genetikdata på NCF-1 och minskad ROS-produktion hos patienter med SLE och samtidig APS med tromboemboliska händelser. Jämfört med renodlade SLE-kongresser talades det avsevärt mindre om genetik och typ I-interferon. Vårt abstract om galectin-9 som surrogatmarkör för IFN-alfa hos svenska SLE-patienter med och utan APS presenterades som poster under onsdagen.

Den hetaste debatten hölls emellertid om användning av direkt anikoagulantia (DOAC) vid APS. Förespråkare var bl.a. Hanna Cohen, London, som tillsammans med David Isenberg publicerat data på rivaroxaban vid primär APS där visserligen de svåraste fallen exkluderats. Den senast publicerade studien, ledd av professor Vittorio Pengo från Padova, fick emellertid avbrytas i förtid pga. ett flertal arteriella tromboser. Vi kommer säkerligen att få höra mer om detta framöver. Tills vidare är dock rådet från SRF:s SLE-behandlingsgrupp att avstå från DOAC vid APS. Framförallt gäller detta individer som är, eller har varit, trippelpositiva (dvs. positiv lupus antikoagulans, kardiolipin och β2GPI).

Området graviditetskomplikationer vid APS tillägnades stort utrymme. Diskussioner gällde framförallt risk-stratifiering där (återigen) patienter med positiv lupus antikoagulans har störst risker. Förebyggande behandling med ASA och/eller lågmolekylärt heparin är motiverat även om den vetenskapliga evidensen är tunn. Professor Jane Salmon, New York, talade om betydelsen av komplementsystemet och TNF. En klinisk studie med TNF-blockad (certulizumab pegol, Cimzia®) pågår. Behandling med hydroxiklorokin (Plaquenil®) under graviditet för patienter med primär APS diskuterades. En klinisk prövning kunde inte påvisa någon förebyggande nytta. För patienter med samtidig SLE ska dock hydroxiklorokin ges under hela gravidteten.

Min vistelse i Manchester avslutades med kultur och ett besök på Etihad Stadium då jag lyckats hitta biljett till mötet mellan Manchester City och Watford FC. Upplevelsen och underhållningen var stor, men matchen erbjöd inte på någon större spänning. Efter 20 minuter ledde hemmalaget med 5-0 och efter 90 minuters spel plus tillägg hade stackars Watford förnedrats med hela 8-0.

Som helhet var det en mycket lyckad kongressresa och jag vill härmed passa på att framföra mitt tack till SRF som gjorde resan möjlig.

EULAR i Madrid 2019

 

Lara Kunda:

Tack vare stipendium från Svensk Reumatologisk Förening kunde jag tillbringa fem dagar på EULAR i Spanien. Det var den 20:e, årliga EULAR-kongressen. Det fanns ett stort utbud av sessioner, aktiviteter och evenemang och det hela ägde rum i Madrid mellan den 12–15 juni 2019.

Staden Madrid är en av Europas yngsta och modernaste huvudstäder. Madrid har många gallerier och museum. Jag rekommenderar starkt när ni är i Madrid att besöka torget Puerta de sol, den livligaste platsen i hela staden, platsen för många historiska händelser.

Den årliga EULAR-kongressen för 2019 höll till i Ifema, Feria de Madrid, i Avenida del Partenon som ligger utanför Madrid centrum. På EULAR presenterades många intressanta forskningsresultat. Programmet innehöll flera sessioner som pågick samtidigt bland annat en kallad ”WIN & HOT” som står för ”What is new” samt ”How to treat”. Min personliga favorit var en session i ”WIN & HOT” som handlade om avancerad behandling för spondartriter och ”What is new” i vaskulitbehandling.

Det fanns även sessioner om abstrakt och utmaningar i klinisk praktik (challenge in clinical practice). I denna rapport tänker jag skriva om en WIN & HOT-session.

Spondartriter (HOT-session)

Avancerad spondartrit-behandling presenterades av Robert Landewe från Amsterdam UMC, Holland. Han gav en översikt över vad som hade hänt inom forskningen under det senaste året. Han pratade om behandling vid ankyloserande spondylit (AS) och axial spondartrit (axSpA), om att chansen för att uppnå ASAS40-respons med effektiv bDMARD är 40 % efter att NSAID-behandling har misslyckas.

TNF-hämmare är godkända som behandling och är effektiva för AS och icke-radiografisk SpA. Även IL17-hämmare, exempelvis Ixekizumab, är godkända och effektiva för AS med ASAS 40 % response. I resultatet av 16 veckors randomiserad, dubbelblind, aktivkontrollerad och placebokontrollerad fas 3-studie, har placebogruppen ASAS 15 % respons.

IL23-hämmare, Rizankizumab är inte effektiv för både AS och icke-radiografiska axSpA, resultat av en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad fas 2-studie. Resultatet av 3 multicenter, randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie för IL12/23 Ustekinumab, har inte visat någon skillnad mellan placebo och aktivt läkemedel. Dock har oväntat visats högre respons i placebogruppen.

Talare rekommenderar där att använda den nya selektiva JAK-hämmaren, Filgotinib, som ger effekt hos patienterna med aktiv AS (TORTUGA) i resultatet från ett randomiserat, dubbelblind, aktivkontrollerat och placebokontrollerat fas 2-försök. Lancet et al 2018.

I juli 2013, under rådgivande kommitténs möte för artrit kom man med ett nytt begrepp, icke-radiografisk axSPA som kronisk sjukdom. Med rädsla för att ställa fel diagnos och överbehandla med TNF-hämmare bekräftade inte FDA begreppet eller sjukdomen.

I resultatet från 52 veckors randomiserat, dubbelblind, placebokontrollerat försök med Certolizumab pegol för icke-radiografisk axSpA 2019, har 156 patienter uppfyllt ASAS-kriterier för icke-radiografisk axSpA. Man exkluderade patienter som uppfyllde modifierade NY-kriterier och AS. Försöket har visat att Certolizumab pegol är överlägset som tillsatsbehandling mot icke radiografisk axSpA jämfört med placebo, men det borde finnas tecken på inflammation i samband med tillsatsbehandling (Arthritis Rheumatolog.2019 jul;71). Efter detta försök har FDA bekräftat att icke-radiografisk axSpA är en kronisk sjukdom, detta godkändes den 28:e mars 2019.  Å andra sidan rekommenderade talare att man får vara försiktig då det finns fara för överdiagnostik vad det gäller axSpA på kliniker.

Vaskuliter (WIN-session)

Vid en session ”What is new” i vaskulitbehandling pratade professor Raashid Luqmani om riskfaktorer för recidiv av ANCA-associerad vaskulit (AAV), till exempel klinisk fenotyp, Deshaves et al reumatologi (Oxford, 2019 feb 25) har visat att granulomatös polyangit (GPA-patienter) hade sämre överlevnad utan recidiv än mikroskopik polyangit (MPA-patienter). Några andra riskfaktorer tyder på recidiv till exempel, ständigt positiv ANCA, i synnerhet PR3-positiv ANCA (McClure et al J Clin Rheumatol. 2019 Mar 20), ständig mikroskopisk hematuri (Vandebussch et al Am J Nephrol. 2019 May 22), går växelvis från negativ till positiv ANCA. Det finns även risk för recidiv med 12 månder efter Rituximabbehandling då patienten återfår B-celler. (Alberici et al Rheumatology oxford. 2015 Jul).

De pratade också om bättre induktionsterapi vid småkärlsvaskuliter för att uppnå bättre sjukdomskontroll. En extra puls IV Metylprednisolon har ingen effekt på överlevnad, utan ökar snarare risken för diabetes och sepsis (Chanousaz et al BMC Nephrol. 2019 Feb 18).

Man pratade också om Avacopan (C5a receptor inhibitor). Det finns möjlighet att Avacopan ersätter hög dos kortison i induktionsbehandling mot AAV. Enligt Jayne et al ses snabbare respons på Avacopan än på steroider via BVAS. Man hänvisade till induktionsterapi-effekt med MMF och Cyklofosfamid i ANCA-associerad vaskulit vilket hade samma effektresultat (Jones at el Ann Rheum Dis. 2019 Mar), dock ses mer recidiv vid MMF som induktionsbehandling.

Forskning om Rituximabbehandling som underhållsterapi har visat signifikant minskning av recidivrisken jämfört med Azatioprinbehandling vid AAV. Men Rituximab är mycket dyrare än Azatioprin och därför rekommenderar man Rituximab-biosimilar vilket minskar kostnaden med 30 %(MAINRITSAN, montante et al 2019). Med tanke på långvarig B-cellskonsumtion i samband med Rituximabbehandling vid AAV ökas risken för kraftiga infektioner med 25 % hos patienterna (kronbichler et al 2018). Det rekommenderas därför att lägga till Trimethoprim-Sulfamethoxazole som förebyggande till infektioner om man tänker på Rituximab som underhållsterapi.

Sist men inte minst pratades om den nyaste studien (Pepper et al 2019. February Rheumayology, 58), där induktionsbehandling bestod av två doser Rituximab, 3 månader med låg dos CYC och en kort dos av oral kortikosteroid (mellan 1 och 2 veckor). Totalt 49 patienter inkluderades, med minst 12 månaders uppföljning på 46. Patienter med aktiv MPO- eller PR3-ANCA-vaskulit eller ANCA-negativ pauciimmun glomerulonephritis inkluderades. Alla patienter uppnådde remission, med minskning observerade i kreatinin, proteinuri, CRP, ANCA-nivå och BVAS. Tre patienter som krävdes dialys vid början blev dialysoberoende efteråt. Två patienter krävde införandet av underhålls-kortikosteroid för behandling av vaskulit. Övergripande resultat var jämförbara med de två matchade kohorterna (n = 172) från tidigare europeiska vaskulitföreningar (EUVAS), men med lägre total exponering för CYC och kortikosteroid (P <0,001) och reducerade frekvenser av allvarliga infektioner (P = 0,02) jämfört med RITUXVAS (Rituximab mot Cyklofosfamid i AAV). Det fanns inga nya fall av diabetes det första året jämfört med 8,2 % från EUVAS-försöken (P = 0,04). Resultatet visade att tidigt kortikosteroiduttag i svår AAV är lika effektivt för remissionsinduktion som vårdstandard och är associerat med reducerade kortisonrelaterade biverkningar.

Sammantaget gav dagarna ny information med full inspiration att fortsätta min resa inom reumatologin i Sverige. Ett varmt tack för att jag fick möjlighet att vara i kongressen.

EULAR Intermediate Ultrasound Course i Madrid 2019

Pavlos Stamatis:

Jag skulle vilja tacka SRF för resestipendiet som jag fick eftersom jag fick chansen att delta i EULAR:s intermediate Ultrasound course i Madrid.

Anledningen till att jag sökte resestipendiet var att jag vill få den europeiska certifieringen i muskuloskeletalt ultraljud. För att få denna certifiering i muskuloskeletalt ultraljud krävs att kandidaten uppfyller 4 olika kriterier/moment:

  • En EULAR eller nationell kurs i muskuloskeletalt ultraljud (basic level)
  • Godkänd EULAR onlinekurs i muskuloskeletalt ultraljud
  • Deltagande i EULAR:s intermediate kurs i ultraljud
  • Deltagande i och godkänd EULAR advanced kurs

För att få plats i moment 3 och 4 krävs att kandidaterna till EULAR:s sekretariat skickar ultraljudsbilder med normala och patologiska bilder från axelled, armbågsled, handled, händer, fötter, höft, knä och fotleder. De som är ansvariga för kursen bedömer om bilderna är adekvata och i enlighet med EULAR:s standard scans. Om man uppfyller EULAR:s krav avseende bilder kan man då delta i kursen och betala kursavgiften som är 1 900 €. Kursen äger rum 1 gång/år.

Att komma i kontakt med 50 andra reumatologer från hela världen och bilda ett nätverk med dem var en av kursens starka sidor. Kursen var ganska intensiv med både föreläsningar och hand-on scannings men dessa var jämnt fördelade. Man fick lyssna på inspirerande föreläsningar från några av de mest erfarna kollegorna i Europa inom muskuloskeletalt ultraljud. Nästa mål för undertecknad är att delta i den avancerade kursen som äger rum i Frankfurt nästa år och utan SRF:s stöd i år skulle detta inte vara möjligt.

Spondartritkongressen i Gent 2018

Anna Deminger:

Vartannat år äger den internationella Spondartritkongressen rum i Gent i Belgien och i år var det dags för den 11:e kongressen i ordningen. I den vetenskapliga kommittén återfinns många välkända namn inom spondartrit-världen och programmet erbjuder en stor vidd av föreläsningsämnen om allt från grundforskning, klinisk translationell forskning, genetik, imaging och behandling. Lägg till det ca 200 inskickade abstracts med olika aspekter på spondartrit (SpA) där flertalet presenteras på 3 postersessioner och ett 15-tal var utvalda för muntlig presentation. Alla föreläsningar sker i en sal, så alla får höra allt.

Tidig morgon torsdagen den 4 oktober bar det av till Landvetter flygplats där jag mötte upp med mina resekamrater Helena Forsblad-d’Elia, Eva Klingberg och Karin Bengtsson. Med i bagaget hade vi varsin poster och Eva dessutom en muntlig presentation. Föga anade vi att vi strax efter boardingen av planet som skulle ta oss direkt till Bryssel skulle få stiga av igen och rusa genom flygplatsen för att köa för ombokning till ett nytt flyg då andra motorn på vårt flyg inte fungerade och vår flight blev inställd. Som väl var fick vi alla plats på samma ombokade flyg och vi ankom till Bryssel ca sex timmar senare än planerat. Denna försening gjorde tyvärr att vi missade första sessionen som handlade om mikrobiota och SpA.

Könsskillnader vid SpA

Något stressade kunde vi till slut sjunka ned i Operahuset i Gents röda sammetsstolar och lyssna till andra sessionen som avhandlade myter och sanning om könsskillnader vid SpA, ett relativt outforskat område inom spondartrit. Liane Gensler (som för övrigt var en av två inbjudna kvinnliga talare apropå könsskillnader), Eric Gracey och Walter Magerl stod för innehållet. Förekomsten av ankyloserande spondylit (AS) är högre hos män (3:1), män insjuknar tidigare, har mer förbening i ryggen och högre CRP, men kvinnor svarar sämre på behandling med TNF-hämmare än män. För att utröna ytterligare vad skillnader består i och beror på finns ett behov att studier görs med separata analyser för kvinnor och män snarare än att bara justera sina analyser för kön. Det krävs dock att studierna har tillräckligt antal deltagare för att få tillräcklig statistisk styrka för att finna könsskillnader, vilket sällan är fallet idag. Många musstudier görs dessutom på hanmöss eller så anges inte kön, vilket ofta också är fallet i cellstudier. Det finns en skillnad mellan hur män och kvinnor reagerar på olika antigener och vi skiljer oss åt i det adaptiva och medfödda immunförsvaret. (För den som är intresserad av det biologiska könets påverkan på immunförsvaret finns en review-artikel i Nature att fördjupa sig i ”Sex differences in immune responses, S Klein and K Flanagan, Nat Rev Immunol 2016 Oct 16(10);626–38.)

Men medan grundforskningen fokuserar på immunologiska mekanismer mäter vi utfall av behandling med patientrelaterade variabler (PROMs) och lite CRP; det finns ett glapp mellan grundforskning och klinisk forskning. Den sista föreläsaren för sessionen, W. Magerl, var neuropsykolog och redovisade resultat från studier som visar att kvinnor är mer smärtkänsliga för alla smärtmodaliteter jämfört med män och att skillnader börjar synas i puberteten. Kvinnor har dessutom högre risk för depression, utbrändhet och sömnstörning och om kvinnor utsätts för stress så får de lägre toleransnivå för smärta än män. Depression är vanlig komorbiditet hos patienter med spondartrit och depression är associerat med högre sjukdomsaktivitet (BASDAI) och sämre funktion (BASFI).

The great debate

Fredagens program innehöll mycket immunologi och genetik men också ett nytt inslag: ”The great debate”. Debatten gällde för eller emot ”Treat to target” (T2T) och stod mellan Atul Deodohar som argumenterade emot och Pedro Machado som var för T2T. Vi i publiken fick vara med och rösta och innan debatten började var 70 % för T2T och 30 % emot. Problemet med debatten var att innebörden av T2T inte definierades, så begreppet tillskrevs innebörder som kanske inte överenstämde med verkligheten och debatten präglades av inslag av ”fake news”. Det finns en T2T-studie på psoriasisartrit (Lancet 2015 Dec 19;386(10012):2489–98) men ingen på axial spondartrit, så det vetenskapliga underlaget är bristfälligt. När debatten var avslutad blev ställningen 49 % emot och 51 % för och sammanfattningsvis så var väl båda sidor överens om att vi bör behandla våra SpA-patienter så bra som möjligt, att behandlingen bör vara individanpassad och i samråd med patienten och att hänsyn tas till komorbiditeter och risker med behandlingen. Sedan framgår det av en publikation i Annals of Rheumatic Diseases (Ann Rheum Dis 2018;77:3–17) att målet med T2T är en patient i remission eller möjligen med låg sjukdomsaktivitet, men Pedro Machado hävdade i debatten att det inte handlade om ett specifikt mål eller vilket mål som var bäst, utan det viktiga var att ha ett mål för patienten och att sträva efter lägsta möjliga sjukdomsaktivitet.

Efter en lång dag var sista sessionen slut kl 18:45 och vi kunde ge oss ut i Gents sommarljumma kväll och på en kanalnära restaurang avnjuta en jätteportion av den belgiska specialiteten ”moule frites”, dvs. kokta musslor och pommes frites.

Abstracts

Lördagen innehöll bl.a. en session med flera muntliga presentationer av inskickade abstract och här följer resultat från två av dem.

Xenofon Baraliakos redovisade resultat från en stor studie (394 män och 408 kvinnor) på MR av SI-leder och rygg hos friska, frivilliga personer under 45 år. Man studerade hur många som uppvisade en MR-bild som ingav misstanke om SpA enligt ASAS definition på positiv MR och fann att 144 individer (18 %), med lika fördelning mellan könen, hade en per definiton positiv MR av SI-lederna. När det gäller MR av ryggen uppvisade 88 % respektive 86,5 % minst en förändring med benmärgsödem respektive ”fatty lesion” och 65 % respektive 50 % minst tre sådana förändringar. Det gäller således att tolka svaren på MR-undersökningar med försiktighet och i relation till andra faktorer.

Philippe Carron presenterade data från en förlängning av CRESPA-studien. Resultat från CRESPA-studien är publicerade 2017 (Ann Rheum Dis 2017;76:1389–1395) och sammanfattningsvis studerade man då möjligheten att få patienter med väldigt tidig (≤ 12 veckors symtomduration) perifer SpA i remission och patienterna fick antingen Golimumab (n = 40) eller placebo (n = 20). CRESPA pågick i 24 veckor och 75 % av patienterna med Golimumab nådde remission och ≥ 50 % av de patienterna kvarstod i remission efter att TNF-hämmare avslutades. Dock fick 47 % av patienterna skov i sjukdomen när Golimumab avslutades och syftet med förlängningsstudien var att undersöka om remission kunde bibehållas utan TNF-hämmare om patienten överfördes på Methotrexate. I denna lilla studie inkluderades 23 patienter från CRESPA-studien och fick behandling med Golimumab (open label) i 104 veckor med 91 % i remission. Vecka 104 lades 15 mg Methotrexate till behandlingen och efter 12 veckor avslutades TNF-hämmaren och patienterna följdes. I 76 % av patienterna (n = 16) efter i medel 28 veckor var man tvungen att återstarta Golimumab p.g.a. återkomst av artriter. Gruppens konklusion var att Methotrexates förmåga att bibehålla remission utan biologiska läkemedel på denna patientgrupp är svag.

Ben och SpA

De två sista sessionerna på lördagen handlade om ben och SpA och innehöll en hel del intressanta föreläsningar. En av de inbjudna talarna var Georg Schett som talade om ämnet ”Gastrointestinal metabolites on a mission”. Kan kosten förhindra benförlust? När bakterier i tarmen bryter ned fibrer bildas ”short-chain fatty acids”. Med utgångspunkt från musstudier från hans egen forskargrupp redovisade han resultat som visar att dessa fettsyror samt även en diet innehållande hög andel fibrer ökade bentätheten hos mössen genom att ändra osteoklasternas metabolism. Denna effekt skyddade mössen både från hormonrelaterad benförlust och även benförlust relaterad till inflammation. Dessa resultat finns publicerade för den som vill läsa vidare, S. Lucas et al., Short-chain fatty acids regulates systemic bone mass and protect from pathological bone loss. Nat Commun 2018, jan 4;9(1):55.

Klockan 13 var årets kongress slut och vi kunde ge oss ut och se lite av Gents vackra stad innan det var dags att ta flyget hem till Göteborg igen.

SRF:s resestipendier

SRF delar årligen ut sex resestipendier på upp till 17 000 kronor

För att få söka stipendiet måste sökanden ha varit medlem och betalat medlemsavgift året innan

Mer information om ansökningsförfarandet hittas på sidan Stipendier/Priser